Blogg

Första två veckorna efter branden
De två första veckorna efter branden går snabbt, på grund av allt som måste ordnas via försäkringsbolaget, Relita, polisen osv. Jag tror att jag kan arbeta som vanligt, men efter en dag på jobbet konstaterar jag att det absolut inte går - hjärnan fungerar inte. Blir sjukskriven 9 veckor. En kollega får avbryta sin semester för att ersätta mig. Släkt, vänner och bekanta kommer med lakan, gardiner, möbler, porslin, kläder, ridkläder osv. Blir glatt överraskad hur snälla människor är då det verkligen krisar! Jag och Elinor fotograferar tusentals bilder på de saker i skåp, garderober och lådor för att kunna skriva den lösöreslista som försäkringsbolaget vill ha. Allt stinker i huset och vi kan bara vara därinne kortare stunder. Känns bittert att ha förlorat allt jag byggt upp under ett liv, mycket hänger snyggt i garderoberna tillexempel, men kan inte räddas på grund av brandlukten. Sörjer allt arvegods, alla fina handarbeten, vepor, Elinors tillverkade saker från dagis, kokböcker som min mormor skrivit hälsningar till mig i... Sörjer framförallt mina katter och vårt marsvin som vi inte kunde rädda... Får utstå kommentarer som att "allt går att återskapa" vilket är en omöjlighet, allt går inte att återskapa; och vilken tur att ni överlevde, vilket också känns konstigt då i aldrig svävade i någon livsfara förutom Claes då, som skulle rädda katterna. Det känns som om jag inte får sörja utan ska vara glad för att "allt går att återskapa" och "vi överlevde". Men jag vet innerst inne att folk menade väl. Vi flyttar in i en evakueringslägenhet 140712, en trea i Årsta, nära till mitt jobb och nära till många av Elinors kompisar. Varje dag åker vi ut till huset och tittar om det finns nåt som kan räddas. Relita har varit otroligt samarbetsvilliga och de plockar med sig mycket som de ska försöka rädda. En dag då vi kommer ut har lampan i sovrumstaket gett vika, och vi förstår att allt tegel som pressar på, gör det farligt att vara i huset. Hittar alla katter utom en, som troligen låg under rasmassorna från en trapp ner till källaren i vardagsrummet. De ser sotiga och blöta ut. Jag är så utmattad att jag lägger mina kära djur i en sopsäck och så fick Relita ta med sig dom... Orkade inget annat just då, och det skäms jag så otroligt mycket för nu. Skulle har begravt dom djupt ner i trädgården.... Marsvinet var i sin bur i vardagsrummet och av buren fanns inget kvar. Jag har vänner som är "synska" och några veckor efter branden skickade "Rosie", en av katterna en hälsning till mig via mina vänner att "vi har det bra nu". Hoppas att innerligt att det gick fort för katterna och marsvinet, att de slapp lida alltför mycket...